Laserbeam

Fotograf: Jag själv (självutlösaren)   På bilden: Jag själv

Den här bilden tycker jag förklarar väldigt bra hur jag känt mig på sistonne, eller egentligen under en lång lång tid.

Livet är inte en dans på rosor, det vet väl alla!
Men jag känner ibland att jag skulle vilja ha någon att prata med om livets alla bekymmer. Jag har min Reine, som jag alltid kan prata med om allt och som alltid gör sitt bästa för att jag ska må bra. Underbarare pojkvän finns inte! Jag uppskattar honom väldigt mycket, och vet inte vad jag skulle vara idag utan honom.

Men att ha en pojkvän att anförto sig åt, och ingen annan, räcker inte alltid till. Vill ha någon mer i min närhet som jag kan lita på till 100%, som alltid finns där och stöttar mig när jag behöver det. Någon som kan dra upp mig från botten, dit jag sjunker då och då, och istället skänka mig glädje och ett gott skratt. Någon som kan ägna ett par minuter på att lyssna på mitt pladder om mina problem, och faktiskt lyssna och bry sig. Någon som litar på mig till 100% och delar med sig av sina tankar, känslor och problem och vågar prata med mig om dom, utan att avfärda mig. Någon som får mig att må bra..

..en riktig vän!

Visst har jag vänner som ställer upp, och jag älskar er. Vill till och med skriva att JAG ÄLSKAR ER, med stora bokstäver! För de vänner som faktiskt ställer upp är guld värda.  Så jag är hemskt tacksam att ni finns! Problemet är väl att jag inte kommit nån av er riktigt nära. Har väl lite problem med att kunna lita på mina vänner till hundra procent med, i och med incidenten för ett par år sedan, då min gamla bästa kompis svek mig ordentligt. Trodde jag kunde lita på henne, men där hade jag fel. Så efter det har jag haft svårt att komma någon riktigt nära, men jag lovar, jag försöker. Jag försöker mer än någon kanske anar.

Stor kram till alla mina vänner som faktiskt, vetande eller ovetande om att ni faktiskt gjort det, gett mig en knuff framåt här i livet!